Söndagen den 17 december 2017

Information om vår Kanon logga

Vallongillets logotyp tar upp både valloninvandringens samband med kanongjutningen för det trettioåriga kriget och vallonernas betydelse för järnhanteringens och kanongjutningens senare utveckling i Sverige.

Logotypen är en stiliserad bild av salutkanonen vid Finspångs slott. I armén kallades den, när den infördes, 3"24 kanon m/1863. Senare, när man lämnat tum-måttet för cm och lämnat framladdning för bakladdning, betecknades den 10 cm framladdningskanon m/1863. Det tillverkades minst 90 sådana kanoner, troligen alla i Finspång.

Kanonens lavett (underdel) var m/1831-63 och rätt traditionell. Kanonerna användes under ett tjugotal år på alla de tre dåvarande artilleriregementena i åkande batterier med sex pjäser i varje. De användes också av Gotlands nationalbevärings artillerikår. Motsvarande pjäser med kaliber 8 cm eller 7 cm användes som fästnings- och kustartilleri.

Det nya med pjäsen var det räfflade eldröret. Roger Fentons klassiska bild från Krim-kriget, The valley of the shadow of death (lätt att finna på nätet), visar att spåren av artilleri ännu 1855 var en mängd kulor som låg kvar (och kunde skjutas tillbaka, om man hade eldrör med rätt kaliber). Med ett räfflat eldrör kunde man tvinga en projektil att rotera och därmed bli stabil i banan med större precision som följd, och man kunde konstruera projektilen så att den sprängdes och fick större verkan när den kom fram. Det gjorde artilleriet mera effektivt, men det fanns viktiga begränsningar. Eftersom man fortfarande laddade pjäsen framifrån, fick man skapa ett slags knappar på projektilen som skulle följa räfflorna, och dessa måste hålla för påfrestningarna, när man sköt iväg projektilen. Och man fick ladda försiktigt, när man hade sprängämnen i projektilen och stod framför eldröret när man förde projektilen bakåt.

Dessa pjäser blev omoderna på 1880-talet, då man började konstruera bakladdade kanoner, den första 8,4 cm kanon m/1881. Projektilen/granaten ansattes då bakifrån, innan mekanismen stängdes bakom den. Det gjorde laddandet snabbare och säkrare, och granaten kunde förses med en hel mjuk kopparmantel., som vid avfyrningen formades efter eldrörets räfflor.

Denna information har skrivits av vår medlem: Edgar Almén